När jag startade Svenskt Porslin i början av 2001, eller kanske det var 2000, så fanns det en trevlig nättidskrift som hette Lokus. Där fanns en artikel skriven av Carolina Söderholm som jag tyckte passade på min sida. Jag kontaktade henne och fick tillstånd att använda artikeln. Tyvärr verkar Lokus inte finnas längre men artikeln har jag kvar och jag hoppas att jag fortfarande får använda den.

Varsågoda!

Tidskriften Lokus
Samhälle, kultur och samtid
www.lokus.com
april 1998

Socialisera smaken!
Om den socialestetiska ambitionen

Carolina Söderholm

Det må länge ha varit en omdiskuterad fråga vilket förhållande konst och politik har till varandra, men idag är det knappas kontroversiellt att hävda att konsten fyller en viktig funktion som en kritisk och kommenterande instans gentemot samhället. Men hur är det då med formgivningen och designen av de ting vi ständigt brukar i vår vardag? Form och funktion står där i centrum, samt kravet på anpassning till en rationell industriell produktion. Finns det då utrymme för politiska ambitioner i en kaffeservis eller köksinredning?
    Om vi går tillbaka till den tid då seklet var ungt och konsumtionssamhället ännu nymornat så framträder med viss skärpa en strömning i den estetiska och socialpolitiska debatten. Under 1900-talets första decennier kom en opinion att bildas bland samhällstänkare och konstnärer mot den form och smak som den tidiga industrialismen förde fram. Mot den populära men lågkvalitativa nyproduktionen av äldre tiders stilar i möbel- och porslinstillverkning restes nu krav på modern formgivning anpassad till den nya tekniken och de nya hemförhållandena.

Funktionella möbler för moderna hem

Överklassen var på nedgång, medelklassen växande och så även arbetarklassen. Det fanns inte längre något praktiskt användningsområde för serviser med tjugo delar, eller utsirade finstolar med broderad stoppning. Moderna hem och familjer krävde moderna och funktionella möblemang och husgeråd. Så hävdade man i alla fall från estetiskt håll, med stöd i den engelska Arts&Crafts-rörelsen, vars idéer introducerats i Sverige av bland andra Carl och Karin Larsson samt Ellen Key. William Morris, som var rörelsens grundare och huvudgestalt, förespråkade ivrigt ett socialistiskt samhälle som baserades på hantverkskunnande och småskalig tillverkning. Skönhet skulle vara tillgängligt för alla, inte bara för en privilegierad överklass. Kreativiteten skulle odlas på samhällets alla områden, och inte förkvävas i de slamrande fabrikslokalerna. I Sverige önskade man visserligen inte undantränga den framväxande industrin, men man betonade vikten av att den främjade den goda svenska formgivningen och skönheten, vilken främst kunde spåras i den inhemska traditionen. Detta skulle ske genom att konstnärer engagerades i den industriella produktionen, så att man inte längre var beroende av att importera mönster och modeller från övriga Europa.

Skira serviser med guldkant

Demokratisera skönheten! Socialisera smaken! ljöd stridsropen. Den billiga massproduktionen behövde inte innebära sämre kvalitet och funktion om tillräcklig omsorg och eftertanke lades ned i formgivningen. En ny god design kunde skapas efter industrins specifika villkor, istället för ett okritiskt kopierande av gamla förlagor som ursprungligen var gjorda för hantverkstillverkning. Ellen Key menade att ett införande av den goda formen och skönheten i hemmet kunde göra underverk. Hemmen skulle bli mer trivsamma att vistas i, sociala oroligheter och familjegräl kunde undvikas och alkoholen förlora sin dragningskraft. Om skönhetssinnet utvecklades skulle detta "bereda en varaktig ersättning för rusdryckerna i de avseenden, där dessa egga fantasin och ge färg åt tillvaron, vilket i vårt land för många utgör deras mest frestande makt." Genom smak och skönhet skulle den moderna och demokratiska människan fostras.
    En och annan kan nog rynka på näsan åt denna bergfasta tro på den goda smakens verkan. Och vem skulle för övrigt avgöra vad som var vackert och fult, bra eller dåligt? Med facit i hand kan man lätt konstatera att välvilliga intentioner ofta slår fel. Det enkla och funktionella bruksgodset med sparsmakad dekor gick aldrig riktigt hem hos sin tilltänkta målgrupp av arbetare och medelklass. Där föredrog man mönster med vackra blommor och skira serviser med guldkant - varför skulle man nöja sig med mindre? Moraliserande toner tenderar ofta att rinna av folk som vatten av en gås och pekpinnar ovanifrån är sällan välkomna.

Allt den moderna husmodern behöver

Det finns dock ljuspunkter i den socialestetiska ambitionen som är väl värda att komma ihåg. I funktionalismens tidevarv ökade det sociala engagemanget från formgivarnas och producenternas sida och man började på allvar lyssna på krav och önskemål från konsumenterna. Köken anpassades till det faktiska arbete som utfördes där, under inverkan av vetenskapliga undersökningar om bästa bänkhöjd, skåpsdjup och belysning. Barnen fick plötsligt utrymme i bostadsplanerarnas kalkyler och lägenheterna gjordes större och mer praktiskt disponerade. I Göteborg var bostadsmässan på Guldheden 1945 epokgörande, med ljusa och rymliga lägenheter med praktisk köksutrustning. Inom nära räckhåll fanns allt den moderna husmodern kunde tänkas behöva; kemtvätt, barnomsorg och lekplatser, samt affärer och restauranger där mat kunde beställas för avhämtning, allt för att underlätta hushållets skötsel. Den moderna idyllen hade tyvärr också sin baksida, det var dyrt att bygga funktionellt och modernt. Lägenheterna avsedda för arbetarfamiljer och lägre medelklass fylldes snart med direktörer och läkare. Som så många gånger annars var tanken god men realiteten blev en annan.

Den revolutionerande servisen Terma

Den moderna husmodern stod länge i centrum för uppmärksamheten. Hennes arbete i hemmet skulle rationaliseras så att mängden av dubbelarbete kunde minimeras. Tanken var kanske inte odelat idealistiskt omtänksam, här fanns givetvis en av marknadens mest köpstarka kunder. Det gällde alltså att vinna hennes uppmärksamhet och goda vilja genom att locka med arbetsbesparande produkter. Här fanns naturligtvis alla elektriska hushållsprodukter, men också glas och porslinstillverkning. Formgivare som Hertha Bengtsson på Rörstrand och Stig Lindberg på Gustavsberg experimenterade med nya material och funktioner. Man kunde till slut presentera den revolutionerande servisen Terma, som kunde förflyttas från den heta spisplattan och ugnen direkt till bordet och sedan till förvaring i kylskåp, vilket sparade avsevärd disk. Materialet som var flamsäkert hade utvecklats av Gustavsberg i samarbete med AGA. Det var det samma som det som användes till nosen på stridsflygplan, med andra ord mycket tåligt.
    Så långt allt väl. Vi finner en betydande omsorg om konsumenten, en önskan att underlätta de praktiska vardagsbestyren och det dagliga hushållsslitet. Men hur gick det sedan?

Revolution, plast och solidaritet med tredje världen

1960- och 1970-talen kom med vädring av revolution och nytänkande. Man gjorde uppror mot den etablerade goda smaken och lät sig inspireras av popkonsten med sitt respektlösa experimenterande. Plast och nylon, färgsprakande design i psykedeliska mönster. Slit och släng, låt nyhetens behag härska! Nåväl, perioden av anarki blev kort och ersattes med en växande miljömedvetenhet och solidaritet med tredje världen. På Kulturhuset i Stockholm arrangerades 1978 utställningen "Vara och undvara" med klara politiska och ideologiska ambitioner. Återbruk, gemenskap och kreativitet ställdes där emot den uppdrivna konsumtionen, vilken man ansåg alstra alienation och passivitet. Det var dock en kortvarig tendens som snabbt hamnade i skymundan under 1980-talets slut och 1990-talets början. Så var vi åter framme vid dagens situation, med exklusiv formgivning till skyhöga priser. Men samtidigt finns där också ett myllrande utbud av olika produkter, former och färger för alla smakriktningar. Second hand och antikt går lika bra som IKEA och Alessi. Det goda och vackra hemmet framstår allt mer som det eklektiska, där en brokig samling av möbler och prylar med sin egen historia skapar en personlig prägel. Men hur gick det då med de socialestetiska ambitionerna, finns det några sådana kvar?

Individen i förgrunden

Kanske finns de där ändå, inte längre fullt så uttalade utan mer indirekt. Vi räknar mer eller mindre med godtagna standardmått när vi köper köksinredning och att porslinet skall gå att stoppa in i diskmaskinen - detta med de estetiska kvaliteterna fullt bibehållna. I varenda klädesplagg finns tvättsymboler utmärkta och i skolan lär man sig om konsumentens rättigheter hos Allmänna Reklamationsnämnden. I TV samsas kritiskt granskande konsumentprogram med mer glamourösa inslag om det senaste modet och heminredningstrenden. Den folkbildande intentionen kan måhända ha förlorat sin skärpa. Men detta har skett i takt med att den upplysning och kunskaper hos konsumenterna som eftersträvades gradvis uppnåtts. En befriande tanke infinner sig - kanske har vi som konsumenter blivit mer medvetna och samtidigt mindre lättstyrda än tidigare. Med grundskolans hemkunskapsutbildning i ryggraden väljer vi rationellt efter funktion och kvalitet, samtidigt som vi då och då tillåter oss att bli förförda av extravaganta påfund och lyxigt överflöd. Den tidiga modernismens socialestetiska ambitioner byggde på bilden av folket som kollektiv, med gemensamma behov och delad smak. Idag har individen trätt i förgrunden med sina egna personliga preferenser och marknaden lockar med ett oändligt mångfaldigt utbud. I konkurrensens anda slåss företagen om kunderna: form, funktion, kvalitet och skönhet - exklusivt eller billigt, det är bara att välja! Om man nu kan det.

Carolina Söderholm